Föreningsgården Ekolnsnäs från begynnelsen.

DHR har fått Ekolnsnäs historia från begynnelsen och den som lämnat uppgifterna är fru Sigrid Laurell och vi är mycket tacksamma för det.

Jägmästare Alfren Hahr, f. 1854, lät bygga villan på 1880-talet. Marken fick han arrendera av universitetet på 50 år. Han var universitetets skogsförvaltare. Bostad för gårdskarl och tvättstugan byggdes också av honom, likaså ångbåtsbrygga och badhus. Hahr planerade området med mycket god smak: väldiga lindar och askar friställdes, fruktträd av utmärkta sorter planterades på norra sidan mot åkerfälten och en köksträdgård anlades med bl.a. stora sparrissängar. En myckenhet rosor planterades också båda i prydnadsrabatt mot sjösidan och i rabatter för snittrosor i anslutning till köksträdgården.

   Sommaren 1901 hyrde mina föräldrar sommarnöja där av Hahr. Och året därpå – eller kanske redan på hösten 1901 – inköpte föräldrar Ekolnsnäs, som förblev vår barndoms paradis t.o.m. 1911.

   1902 – 1911 var alltså häradshövding Axel Olivecrona ägare. Under den byggdes ett stort hönshus, svinstia och kätte för två getter. Ett av de senare åren inreddes vinden i villan och försågs med en öppen spis.

   Nästa ägare var handlanden C A Säfwenberg, troligen ett spekulationsköp. Han flyttade aldrig dit, utan fortsatte att med sin familj hyra Vårdsätra som sommarbostad. Han sålde snart stället till professor C D Josephson, som ägde Ekolnsnäs, som ägde det fram till sin pensionering 1923. Liksom vår far cyklade han ut och in till arbetet i staden. Nästa ägare blev professor Gunnar Nyström. Jag tror att i samband med att arrendet gick ut som han gjorde en donation av fastigheten. Men just genom det årtalet går det nog att fastställa vilket år Hahr byggde utan att leda i fastighetslängder.

Det var roligt att sitta och tänka på Ekolnsnäs, jag inspireras att teckna ner lite minnen därifrån.

Sigrid Laurell

 

Omkring 1950 började DHR Uppsalaavdelningen att hyra föreningsgården Ekolnsnäs.

Föreningsgården Ekolnsnäs ägs av Uppsala universitet och själva föreningsgården var ursprungligen byggt som ett sommarhus till en professor vid universitetet. Denne testamenterade huset till universitetet (markägaren) med kravet på att huset skulle användas för vård av sjuka/motsvarande. Under andra världskriget användes därför huset för finska barn i Röda Korsets regi. När detta efter kriget inte längre var aktuellt kom den nybildade handikappföreningen i Uppsala som var en lokal avdelning av DVR – De Vanföras Riksförbund – att få tillgång till Ekolnsnäs för en mycket symbolisk hyra. DVR bytte 1965 namn till DHR. Under många år blev Ekolnsnäs ett sommarhem med många övernattningar och där mathållning genomfördes genom ideellt arbete.

I slutet av 70-talet blev det svårt att upprätthålla behovet av arbetsinsatser enbart på ideell grund och alternativ till semesterhem hade utvecklats på olika håll, inte minst inom förbundet som hade ett flertal semesteranläggningar/hotell. Säsongen på Ekolnsnäs var också kort.

1978 kom dock möjligheten att ansöka om att få Ekolnsnäs vinterbonad och med förbättrad tillgänglighet genom att AMS erbjöd gynnsamma villkor på grund av rådande arbetslöshet inom byggnadsområdet. Detta kunde dock inte DHR ansöka om utan det var ägaren Uppsala universitet som fick detta speciella stöd. Ombyggnaden innebar att från att ha varit endast ett semesterhem, utnyttjat under sommaren, blev Ekolnsnäs en föreningsgård med möjlighet att använda hela året. Från år 1979 och finns ett avtal, som upprättades vilket innebar att DHR måste svara för allt inre underhåll. För alla arbeten som universitetet gjorde, som t.ex. hade med vatten och avlopp, elektrisk installation, yttre förändringar skulle DHR betala. I samband med denna förändring gjordes en överenskommelse med kommunen, då kraven på mer ordnad renhållning kom från kommunen. Vi vill gärna påpeka att vi varje år betalar för reparationer och underhåll, liksom även för vägunderhållning (enskild tillfartsväg ca 200 m) och snöskottning och vaktmästare som ju också är en förutsättning för att ha verksamhet vid föreningsgården.

Sonja Calais van Stokkom